Stift Melk

Österrikes vackraste barockkloster


Fråga Österrikes motsvarighet till medelsvensson, vad han vet om Stift Melk. Alla känner till det. Du kommer att få svar, som varierar från "gult" över "vackert, stiligt", kanske till och med "barockbyggnad vid Donau". Men därvid stannar det nog för det mesta.
Mycket få vet, att det finns ett andligt och värdsligt centrum här, som har sitt ursprung i den tidigaste österrikiska historien. Redan före första årtusendeskifte enligt vår tideräkning, strax efter slaget vid Lechfeld, år 955 (då man besegrade ungrarna), byggde Babenbergarna (första österrikiska härskarsläktet) en borg på denna plats.
1968 hittade man 15 skelett efter Babenbergarna, bland annat de efter grevarna Adalbert (1018-1055) och Ernst (1055-1075). Även den helige Koloman, en irisk pilgrim, som 1012 hängdes i Stockerau, men vars lik inte ruttnade, begravdes i Melk år 1014.
Snart började Babenbergarna att utvidga sitt territorium. Man tror att Melk endast tjänade som begravningplats redan under Leopold II (1075-1095). Därför förvånar det inte, att man ville upprätta ett kyrkligt centrum på denna ort. Den 21:a mars 1089 anlände de första benediktinermunkarna i Melk. Sigibold var klostrets förste abbot. Leopold III (1095-1136) var det, som slutligen definitivt flyttade sin residens till Klosterneuburg (utanför dagens Wien).

Klostrets historia kännetecknas av ständiga upp- och nergångar. Den 14:e augusti 1297 brandhärjades kloster och kyrka, vilket nästan hade lett till upplösningen.


Objekt från utställningen i museet

På 1400-talet hade den allmänna klostermoralen sjunkit så lågt, att man var tvungen att vidta åtgärder emot detta. "Melkreformen" ledde åter till bättre disciplin och Melk blev en förebild för många kloster inom det tyskspråkiga området. Det i sin tur ledde till en uppgång, tills protestantismen under nästa århundrade bidrog till ett nytt förfall.
Motreformationen inledde en ny positiv epok och när Berthold Dietmayr valdes till abbot år 1700, var detta en lyckostund för klostret. Dietmayr föranlät först ett nybygge av kyrkan och sedan av hela klosteranläggningen. Han engagerade Jakob Prandtauer som byggherre och nu uppstod barockbyggnaden, så som vi känner till den idag. Prandtauer ledde arbetet fram till sin död, 1726. Därefter fortsattes byggnationen av hans elev Joseph Munggenast. Denne var också ansvarig för den nya gestaltningen av kyrktornen, när en ny brand förstörde en stor del av byggnaden år 1738. Freskerna i kyrkans kupol är för övrigt ett verk av Johann Michael Rottmayr.

Men stiftet Melk var även ett utbildningscentrum genom tiderna. Upp till 29 församlingar lydde under stiftet och måste skötas. Och även den mundana läroverksamheten ska inte förbli onämnd. Det började med att man hämtade pojkar till stiftet, som skulle sjunga under mässorna. Naturligtvis var man tvungen att stå även för deras utbildning bortom musiken. Så småningom bildades en latinskola, som omvandlades av Maria Theresia till ett offentligt gymnasium.

Genom en förgård och en rundbågeportal i den slottliknande östfasaden kommer man in på Prälatenhof, en gård som har måtten av en liten fotbollsplan. Genom att gården planerades vara trapetsformad, alltså är smalare på den motsatta sidan, verkar den ha ett ännu större djup. Över denna vy reser sig kyrkans kupol majestätiskt. Kolomanibrunnen, som byggdes 1687 och som stod mitt på gården, gav abbot Dietmayr åt staden Melk, där den idag står på rådhusplatsen. Dagens brunn härstammer från det numera stängda klostret Waldhausen.
Över kejsartrappan kommer man en våning upp, där dagens museum är inrättad. Denne trakt har tidigare varit reserverat åt kejsarhovet. Vid första trappavsatsen hittar man en plastisk grupp med kejsar Karl VI motto. Där står det: "Constantia et fortudine", alltså ungefär "uthållighet och tapperhet". Karl VI hade varit en gynnare av såväl abbot Dietmayr, som hela stiftet. Även dotter Maria Theresia ska vid ett besök år 1743 ha sagt: "Es reuete mich, so ich nit hier gwesen wer." (Jag skulle ångra, om jag inte hade varit här.)

Arkadgången en trappa upp är nästa ögonfröjd. Den leder över anläggningens hela södra längd och mäter nästan 200 meter. På väggarna hänger porträtt av samtliga härskare, med början vid Leopold I av Ostarrichi till Österrikes sista kejsare, Karl I. Bilderna från före 1759 målades av Franz Joseph Kremer, som vid den tiden var stiftets husmålare.

Men vi går inte genom arkadgången, där tjänstefolkets rum har befunnit sig, utan vi vänder oss västerut, där den kejsarliga familjens salar idag har byggts om till museum. Kejsarrummens inredning var man tvungen att lämna till Slott Laxenburg, bortsett från några kakelugnar. Museet visar därför endast Melks historia och några av stiftets konstskatter.

Jag vill inte gå in i detalj på utställningen, eftersom dess innehåll i alla fall förändras med tiden. Antagligen är den sevärd vid varje tillfälle, även om jag inte är överens med det färgade ljuset (lila och grönt) i de första två rummen i dagens utställning.

Efter utställningsrummen kommer man till marmorsalen, som tjänade som fest- och matsal, inte minst dock även den åt kejsarfamiljen.

Därifrån går det till terrassen, som leder från marmorsalen till norra trakten. Mest iögonfallande är förstås de två tornen, som avslutar klosterbyggnaden i väst. Dessa torn fick alltså efter branden 1738 en ny formgivning av Joseph Munggenast och visar redan rokokons inflytande.

Mellan tornen står en jättestaty av den uppståndne Kristus.

När man går över terrassen till norra trakten, kommer man till biblioteket. Men innan vi går in på nästa, underbara upplevelse, skulle jag vilja rekommendera besökaren att av och till lyfta blicken till taket, för att njuta av freskerna där.

 

För takmålningarna i marmorsalen och biblioteket står Paul Troger, för det omgivande arkitekturmåleriet Gaetano Fantis.
Biblioteket är ett viktigt rum för benediktinerna, eftersom de sätter bildningen högt. Det är alltså inte förvånansvärt att man överväldigas här av såväl innehållet som prakten. Det finns 1800 handskrifter, vars äldsta härstammar från 800-talet. En annan juvel är "Kristi liv" av Fru Ava - den första bekräftade diktningen av en kvinna på tyska. Ytterligare en skatt återupptäcktes först 1997, nämligen ett fragment av en avskrift av Nibelungenlied från omkring 1300. De flesta handskrifterna är dock från 1400-talet.
750 tidiga tryck, tillkomna före 1500, finns i biblioteket, därefter tredubblas antalet för varje sekel, grovt räknat. 16000 verk befinner sig i biblioteksutrymmet.

Från biblioteket går vägen via en spiraltrappa ner till kyrkan. En barockkyrka är inte i varje mans smak, eftersom somliga tycker att utsmyckningen är kvävande, men om man vill ta sig tid för att titta på detaljer, så är stiftskyrkan i Melk ett utmärkt ställe för detta.

Tyvärr skulle det gå för långt inom ramen av denna beskrivning att visa detaljerna i bild. Jag nöjer mig därför med att visa en överblicksbild mot högaltaret och två sidoaltare. Men hur som helst måste man se kyrkan på egen hand, för att få ett rättvist intryck.

Antonio Beduzzi är ansvarig för de flesta ritningarna för kyrkan. Abbot Dietmayr hämtade sedan ledande konstnärer till Melk för att låta dem realiseras. Kyrkans grundtema anges i en kartusch vid högaltaret: "Non coronabitur, nisi legitime certaverit." Det betyder ungefär att det inte finns någon seger, om man inte har behövt föra en rättvis kamp för den. Som exempel tjänar Petrus och Paulus martyrdöd vid högaltaret, ett tema, som sedan återges i mångfaldiga former i hela kyrkan.
Även om jag personligen inte kan acceptera denna grundsats, lika lite som idén av ett kloster överhuvudtaget, så vill jag skilja den konsthistoriska delen av stiftet Melk från den religiösa. Därför tycker jag också att vi här har att göra med ett av de största verken av österrikisk kultur...



Tillbaka till eller till av


11.7.2005 by webmaster@werbeka.com