Hüttelbergstraße i 14:e distriktet

eller: en helt vanlig gata i Wien


Jag är inte mycket för promenader. Det går för långsamt för mig och "man ser ingenting" - det är mina undanflykter i normalfall. Jag cyklar hellre. Nåväl, men till Fuchsmuseet i Hüttelbergstraße var det ju verkligen inte långt ... Tyvärr stänger man där redan kl. 16 och vi var sent ute, alltså gick vi en bit längre. Och plötsligt öppnades mina ögon. Det fanns ju mycket att se, bara man var beredd att ta in det.
Jag tog fram kameran och började ta kort. Nedre delen av gatan fotograferade jag på återvägen, men här visar jag bilderna i "rätt" ordning, alltså med utgångspunkt från Linzer Straße. Samtidigt lovade jag mig själv att göra fler sådana "promenader" i Wien.

Alldeles i början, egentligen fortfarande på Linzer Straße, finns denna minnestavla, av kommunen Hütteldorf tillägnad ärkehertig Franz Karl. Bortsett från att språket och formuleringen är rätt intressanta, satte folket i Hütteldorf snabbt upp sitt minnesmärke, ty ärkehertig Franz Karl dog år 1878. Å andra sidan tror jag att det idag inte finns så många i Hütteldorf, som tänker på honom, de flesta vet väl inte längre ens vem han var. Men det gäller även alla andra österrikare. Franz Karl var kejsar Franz Josephs far, som avstod tronen år 1848 till förmån för sin son.
Men utan tvekan är historia intressantare, om man kan uppleva den aktivt, liksom här på platsen, istället för att läsa om den i historieboken i skolan.

På andra hörnet till Linzer Straße ligger "Gwölb" (Valvet), som - i motsats till sitt namn - även har en vacker, lummig uteservering. Förmodligen hade även ärkehertig Franz Karl sina skäl till varför han "plägade inträffa till sina jakter" just här (som det står på tavlan). Man ska ju inte bryta upp med tom mage till en sådan jaktutflykt och från slottet hit var det en bra bit väg på den tiden.

Men från världsliga lustar snabbt tillbaka till andra sidan av gatan. Fortfarande på Linzer Straße står en kolonn med den korsfäste Kristus med dateringen 1713. Sådana minnesstoder är vanliga i Österrike, även om det i de flesta fall rör sig om enkla statyetter vid vägkanten.

Här handlar det dock om en fem, sex meter hög skulptur. Även den katolska kyrkan, vigd åt den helige Andreas, befinner sig fortfarande på Linzer Straße, fotot däremot är redan tagen från Hüttelbergstraße, eftersom man har bästa vinkeln därifrån. Kyrkklockan slår just tre gånger. Tre kvart av en hel timme alltså. Härav kommer de österrikiska tidsangivelserna. Kvart över fem betyder ett slag med klockan, en kvart av den sjätte timmen, en kvarts sex, alltså.

Fördelen är att man inte bara har hela timmen som referenspunkt (kvart över fyra), utan att man utan vidare kan referera till kvarterna också. "Det är fem i trekvarts sex." Högtyskan (eller svenskan) kan det inte. "Det är fem i kvart i sex" låter konstruerat.

På den regnvåta gångvägen måste vi ideligen undvika pölarna, vilket är svårt, eftersom ögonen gång på gång avviker till omgivningen. Detta hus med sina gavlar och träbalkongen har säkerligen redan funnits till under Franz Josephs dagar.

Förbi Montessori-huset av betydligt nyare datum och skolbyggnaden, som ligger mittemot, går det vidare uppför backen och redan dyker nästa ögonfröjd upp, vad anbelangar arkitekturen. Alldeles bredvid varandra står dessa två exempel på byggnadsglädje under slutet av 1800-talet.

 

Men inte bara de gamla husen har sin speciella atmosfär. Även ett rätt modernt hyreshus har begåvats med en målning, som gör hela intrycket mer levande.

Att det i det här fallet handlar om ett religiöst motiv hänger förmodligen ihop med kyrkan, som ligger mittemot. Det är den protestantiska Trinitatiskyrkan, som trots sin moderna byggnadsstil anpassar sig väl till omgivningen.

På andra sidan gatan hittar vi också ett hyreshus med flera våningar, denna gång av äldre modell, som dock likaså fascinerar genom sina utsmyckningar.

Strax efteråt ser vi en villa, som förkunnar att den har byggts 1909. I den finns Kameruns ambassad. Till och med den moderna skulpturen i trädgården smältar väl in i helhetsbilden, kanske inte minst för att den verkar ganska främmande för oss och därför har "rätt" att vara annorlunda. Det är lite svårt att ta kort genom stängslet till gatan, men jag tar mig friheten att visa bilden i alla fall.

Inte långt därifrån står en annan villa, som besticker inte bara genom figurerna bredvid de franska fönstren och sin utsmyckning, utan även genom balustraden på taket. Och sen är vi vid Fuchsmuseet.

 

Detta hus, ursprungligen känt som Wagner-villa, eftersom Otto Wagner byggde och bebodde det, kom slutligen i Ernst Fuchs ägor, som förvandlade huset 1988 till sitt eget museum.

Även utan att gå in i museet är huset i sig en upplevelse. Bortsett från "Esther", den dominerande bronsstatyn vid trappuppgången, finns det flera statyer och paviljoner i den stora trädgården.

När Otto Wagner sålde sin villa år 1912, hade han byggt en ny alldeles intill. Han hade planerat den i hela sju år vid den tiden. Den var även tänkt som bostad för hans hustru, när hon väl blev änka. Än idag står det "Villa Wagner" på huset.

En liten bit längre fram kommer nästa överraskning. Ett nergånget, oattraktivt, litet hus har också en historia att berätta.

Albert von Sachsen-Teschen hade gift sig med en av Maria Theresias döttrar, Marie Christine. Mimi, som hon kallades, var en begåvad konstnärinna, men dog 1798, bara 56 år gammal, efter att ha druckit dåligt vatten. Därpå förverkligade hennes make ett projekt, att förse delar av Wien med rent dricksvatten. Han samlade ihop källorna från Halterbachdalen i Hütteldorf och skogarna i Ottakring och byggde "den första offentliga vattenledningen i Wien", som det står på skylten.

 

Den blev klar 1805 och levererade friskt vatten till fyra av dåtidens förstäder.
Hertig Albert delade också sin makas konstintresse och blev en inbiten samlare. Efter diverse utlandstjänster fick paret en palä nära stadsmurarna som bostad. Det är dagens Albertina, vars grafiska samlingar tillhör de största i världen.

Strax efter vattenledningen måste jag ta fram kameran igen. På andra sidan gatan står nämligen ett rätt så enkelt hus, som dock uppmärksammas genom sin vinkelbyggnad och helgonstatyerna i nischerna bredvid frontfönstret.

 

Och ännu en liten bit längre bort inbjuder en vy till att ta några steg in på en sidogata, för att föreviga även dessa överväxta hus med naturstensfasader.

En sista bild gäller inte arkitekturen, utan den lilla vattenbärerskan i en trädgård framför huset. Att det lilla lejonet vid ingångsporten genom perspektivet syns vara mycket större, ger bilden en extra krydda.

Vi har nu följt förlängningen av Hüttelbergstraße, Karl Bekehrtygasse, i några hundra meter, för att efter dagens vedermödor njuta av en välförtjänt öl hos "Oxhuvudet".

Jag har i alla fall lärt mig att det absolut inte behöver vara långtråkigt att ta en promenad, bara man öppnar ögonen samtidigt - och jag lovar mig själv att hålla ögonen öppna i framtiden.



Tillbaka till eller till av


sidan skapades den 14.8.2005 av webmaster@werbeka.com