SLOTTET LAVAUX SAINTE-ANNE


Lavaux-Sainte-Anne befinner sig ett par kilometer sydväst om Rochefort i Ardennerna. Det är en pytteliten by, som verkligen inte äger några sevärdheter - förutom slottet. Å andra sidan är det helt säkert att slottet är värt en avstickare. Vattengraven framför ingången matas av den lilla floden La Wimbe, som hellre är en större bäck.
Namnet Lavaux torde ha uppkommit senast på 1200-talet, nämligen av formen "la vaulx", vilket betyder "dalen" (idag ="val" på franska).

När man går genom första ingångsporten kommer man till en förgård.

Till vänster befinner sig då en trädgård, till vilken slottsbesökaren dock inte är välkommen. Trädgården och kringbyggnaderna används idag enbart till konferenser och liknande. Till höger går det dock genast till det gamla slottet - och det på en böjd gång.
Böjd - på grund av att det skulle vara svårare att angripa huvudporten med murbräckor, eftersom dessa inte fick tillräckligt med kraft i ansatsen.
Den medeltida borgen byggdes omkring 1450 av Jean II de Berlo. Det stora kärntornet, liksom de båda tornen i öster och väster byggdes då, medan det sista tornet, i sydost, byggdes omkring år 1500 av Baron de Mérode. 1634 såldes det vidare till Jaques Raynard de Rouveroy, en infanteriöverste hos Kejsare Ferdinand III av Habsburg. Han bar titeln "Baron av Lavaux".
Från denna tid byggdes slottet om så att det skulle ge mer bekvämlighet istället för dess hittills mest defensiva roll. 1753 var baronens avkomma dock tvungna att sälja slottet. Sedan följde diverse ägare, som lät slottet förfalla. Först 1926 bildade Baron Lemonnier föreningen "Vännerna av slottet i Lavaux Sainte-Anne", som restaurerade slottet igen.
När man passerar den andra porten kommer man till slottets inre gård. Därifrån kan man gå och titta på tre olika utställningar, som är inrymda i slottet. Vi börjar i källaren, där man visar olika aspekter på livet på landet under 1800-talet. Men de vitt förgrenade källarvalven liknar en labyrint och bildar lika mycket en atmosfär av gången tid, som själva utställningsobjekten.

Här finns det ting, som sagt, som för drygt hundra år hörde till de vardagliga bruksföremålen, vare sig det är mjölkkannor, köksredskap, bordsdukar eller verktyg. Det finns förresten en hel samling av hammare och tänger i ett av rummen.
Som hjälp för besökarna finns det överallt tavlor med förklaringar, så att rundvandringen blir självinstruerande.
När man har sett nog av det lantliga livet, kan man gå upp till första våningen. Här visas det en aristokrats liv i forna tider. Även här i rummen ger diverse skyltar upplysningar om seder och bruk förr i tiden. Så får man lära sig att det för en ung ädelman var ett måste med latinundervisning från fyraårsåldern. Senare fanns det vapenkunskap, hästsport och matematik på schemat, men även musik och gott uppförande.
Allting visas rätt livsnära, vilket till exempel originalbreven på skrivbordet understryker.
Jag gillar att man har bibehållit den medeltida omgivningen även i slottets moderna variant. Här i jungfrukammaren ser man till exempel de gamla sittbänkarna vid fönstret. Vad undervisningen beträffar, såg det dock illa ut för flickorna.
I slutet av 1600-talet var det bara fjorton procent som kunde sätta en egenhändig namnteckning på äktenskapsbeviset. Å andra sidan var förnäma flickors enda alternativ till äktenskap att gå i kloster ...

Alltid igen upptäcker man också nya saker, liksom denna gaffal på bilden. Den härstammar från 1400-talet. Men det är inte dess form, utan dess funktion, som förbryllar mest. Man använde den för att röra om i slottets vattengrav, så att grodorna inte skulle kväka, om herrn i huset ville ha lugn och ro.

En annan, inte fullt så originell, men trevlig överraskning är väggmålningen, som plötsligt dyker upp bakom ett hörn. Den är visserligen från modern tid, men anpassar sig till omgivningen genom sitt tema - den visar diverse scener från riddarspel.

Ännu en trappa upp kommer man till den tredje utställningen, som har tillägnats jakten. Och åter finns det en överraskning. En del av inredningen är nämligen gjort av horn eller åtminstone utsmyckad med sådana.
Dessutom visas den lokala faunan upp genom uppstoppade djur, som också har tillverkats rätt livsnära. Titta bara på vildkatten här nedan ...
Men även den arga vildsvinshannen, som - kanske redan skadeskjuten - släpar på ett av bakbenen, kunde knappast vara mer uttrycksfull. Jag är inte nödvändigtvis en vän av jakt, eftersom det finns alltför många egoistiska jägare, för vilka troféen eller tillfredsställelsen över att skjuta djur är det enda viktiga.

Naturligtvis inser jag dock att en snabbt växande viltstam måste reduceras, eller också att man måste slå vakt om böndernas tamdjur och så vidare - så att det finns tillräckligt med skäl för en ansvarsfull jakt.
Självklart är Sankt Hubertus - jägarnas skyddspatron - även slottkapellets skyddshelgon. Det är ju dock bara några kilometer härifrån, som han ligger begraven - i kyrkan i byn som bär hans namn.
Efter slottsbesiktningen har man möjlighet att betala upp för ett strövtåg genom slottets våtmarker, som vi dock avböjer på grund av tidsskäl. Ändå lyckas jag - tack vara min kameras zoomfunktion - med ett mycket lyckat foto.

Detta slott - geografiskt sett ganska undangömt och även i övrigt inte speciellt välkänt - visade sig vara en fullträff, som jag bara kan rekommendera vidare.

© Bernhard Kauntz, Wolvertem 2009



Tillbaka till   eller till   av  


last update: 31.7.2009 by webmaster@werbeka.com