BEERSEL BORG


Beersel borg ligger söder om Bryssel. Den ser ännu idag ut så som den byggdes upp i slutet av 1400-talet. Visserligen finns i borgens inre årtalet 1617 förankrat, men man tror att det då endast skedde en mindre renovering. Fast allting började redan långt innan, nämligen mellan 1300 och 1310, när grunden till det gamla slottet byggdes. Godfried van Hellebeke fick av Jan II, Hertig av Brabant, tillåtelse att här bygga en befäst borg. Hertigen hjälpte själv till att få bygget utfört, eftersom borgen skulle bli ett skydd även för Bryssel.
1302 avancerade Godfried till Seneschalk, vilket ungefär motsvarar titeln av borgherre, men som också var förknippat med arvsrätt. Godfrieds dotter, Elisabeth van Hellebeke, gifte sig med en Jan van Stalle och deras dotter äktade år 1363 Jan II van Witthem. Släktet Witthem behöll sedan inflytandet över borgen till slutet av 1500-talet, när husets sista avkomma, Ernstine, gifte sig med någon Arenberg. Troligtvis skedde renoveringen från 1617 i samband med det nya släktets intåg.
Det är känt att en brand förstörde en del av taken år 1402, eftersom Hertiginna Johanna levererade en procent av träet från Zoniënwoud till Hendrik van Witthem, för att hjälpa denne med återuppbyggnaden.

Nu måste vi sticka emellan med lite europeisk historia: År 1477 gifte sig landsregenten Maria von Burgund med Österrikes Maximilian I av Habsburg, som snart därefter skulle bli kejsare.

Befolkningen var emot detta äktenskap, men Maria hade ett gott skäl för det. Den 5:e januari 1477 förlorade hennes far, Karl den djärve, livet i slaget vid Nancy, när han slogs mot de edsvurna (dagens schweizare), som var lierade med fransmännen. Hon tyckte att Maximilian var bäst skickad att kunna bjuda motstånd mot Frankrike. Ludwig XI, som visserligen var hennes gudfar, hade nämligen redan trånat efter de burgundska landen.
Tyvärr dog Maria, bara efter fem års äktenskap, av följderna av en ridolycka vid en falkjakt. Hon hade satt den gemensamma sonen med Maximilian, Philipp den vackre, som arvinge. Maximilian skulle dock vara förmyndare, så länge pojken var liten. Nederländernas befolkning, som ju från början hade varit emot denna förbindelse, prövade nu att resa sig.


Der Rittersaal

Jan III van Witthem, som nu var slottsherre i Beersel, förblev dock kejsaren trogen. I november 1488 försökte folk från Bryssel att storma borgen, men de var tvungna att ge upp. I april 1489 kom de tillbaka, nu förstärkta med franskt artilleri, som vid denna tid var det bästa i hela Europa. Belägringen varade inte länge, ty de upproriska lyckades att skjuta ett stort hål i muren av borgen och därefter att inta fästningen.
Försvararna kastades i fängelsehålorna och deras ledare, Willem van Ramilly, hängdes offentligt på Stora Torget i Bryssel.
Maximilian kunde dock erövra tillbaka Bryssel och ålade invånarna inte bara att ersätta släktet van Witthem ekonomiskt, utan även att de måste återuppbygga borgen. Detta måste ha hänt mellan 1491 och 1508. Slutstenen i valvet på första våningen i tredje tornet, i den så kallade riddarsalen, bär vapnet av Jan III van Witthem, som har försetts med kedjan till det Gyllene Skinnets-orden - en utmärkelse, som Jan hade fått den 28:e maj 1491. Den 30:e juni 1508 var återställningen med säkerhet slutförd, ty då invigdes slottskapellet.
Efter släktet Arenberg fanns det olika ägare av borgen. 1818 användes den till och med som fabrik under kortare tid, men byggnaden rasade i allt snabbare takt.
Även tornen hade störtat in, när föreningen "Borg Beersels vänner" genomförde en restaurering år 1928, vid vilken man stenhårt följde teckningar och tryck från tidigare århundraden. Just nu renoveras den igen under överinseende av kommunen Beersel. Men borgen kan besiktigas även under renoveringsarbetena.

Samtidigt försöker man nu att undersöka stället även arkeologiskt. De - hittills få - fynden ställs (än så länge) ut i en container, som står på gräsmattan framför ingången. Här ser vi till exempel en järnsmidenyckel från 1500-1600talet.
I en annan container kan man få titta på en kort introduktionsfilm, som huvudsakligen består av datoranimerad byggnadsgrafik. Filmen torde dock hellre vara intressant för tekniker, än för allmänheten.

Förutom vattugraven hade borgen ett naturligt försvar på tre sidor, eftersom den stod i ett träsklandskap - bara i norr anslöt den till högre mark. Där befann sig också vindbryggan och ett av tornen, som skulle försvåra fiendernas intrång. Det är påfallande att fästningen har endast tre torn, däremot inget kärntorn i mitten, som kunde tjäna som sista försvarspunkt. Å andra sidan kunde vart och ett av tornen försvaras enskilt, eftersom det fanns skottgluggar, så kallade embrassyrer, också mot innergården. Bortsett från ingångstornet var de båda andra tornen utrustade med små sidotorn, från vilka man även kunde skjuta rakt neråt. Mellan dessa båda tornen fanns det dessutom en "nödutgång", som befann sig på loftgången. Här kunde man fly eller också skicka ut något bud, som sedan i nattligt mörker kunde ta sig simmande ut och sedan smyga iväg över det - förhoppningsvis - obevakade träsket. Intressant är även att tornen inte är runda, utan bildar en halv oval, en form som påminner om en hästsko.

Fönstren på borgens utsida var ursprungligen alla mycket små och smala, så att ljuset måste komma från gårdssidan. De större fönstren byggdes in vid en senare renovering. Glas var en lyxvara på medeltiden, därför tätades fönstren länge med papper, som hade dränkts i olja.

Det första tornet var det huvudsakliga försvarstornet. Härifrån kunde man sköta vindbryggan och regla den. Även stormharven kunde sänkas ner från första våningen. Denna bestod av tre sammanfogade bjälkar, från vilka det stod ut långa spetsar av järn, som skulle hindra såväl rytteri som fotfolk att komma närmare. Stormharven användes huvudsakligen till att lägga i hål i muren eller för att försvara andra öppningar.
I varje torn fanns det på tredje och högsta våningen ett vapen- och munitionslager. I det tredje tornet, det som ligger nästan mittemot ingångstornet, fanns ägarnas bostadrum.
En trappa upp finns det en loftgång mellan tornen, som möjliggjorde tillskyndande förstärkning till andra torn, även om gårdsplanen redan var i fiendehänder. Tidens tand har på dessa loftgångar med hjälp av vind och sand gröpt ur tegelstenarna, så att man idag måste gå på det hårdare fyllnadsmaterialet.
Borgens östra sida har inget torn, däremot hade man här anlagt diverse andra byggnader på gården, såsom köket, källare och kapellet. Av dessa fattas dock all dokumentation - därför har de inte rekonstruerats. I herretornets markplan fanns förmodligen också tingssalen. Där stod även tortyrredskapen - ty på något sätt var man ju tvungen att få reda på "sanningen" ... Det vet till och med den amerikanska CIA i våra dagar.
Fängelsehålan har stängts med ett galler uppifrån, för övrigt var det den enda "ingången". Nedanför befann sig två rum. I ett av dem fanns en latrin, medan det andra hade en liten öppning mot vattengraven till - det var allt som fångarna fick ifråga om ljus och luft. Men på medeltiden fick man inte vara öm i skinnet. Detta intryck får man inte bara, när man tänker på fängelset, utan även när man tittar på borgen.
De nakna tegelväggarna var möjligtvis delvis täckta med väggmålningar, men dessa kunde heller inte ersätta den saknade värmen. Det finns bara enstaka kaminer i fästningen och de få som man ser är heller inte mycket förtroendeingivande.
Men det är väl just detta som är upplevelsen vid en utflykt till en medeltida borg. De grovt uppbyggda stensitsarna vid fönstren, de sneda, lutande och delvis höga trappstegen, de dragiga rummen och avsaknaden av all bekvämlighet gör det nästan obegripligt, att man överhuvudtaget kunde existera här - framför allt på vintern. Ändå var det bara överklassen i samhället som hade möjlighet att bebo sådana byggnader. Andra hade det ännu sämre.



© Bernhard Kauntz, Wolvertem 2009




Tillbaka till   eller till   av  


last update: 23.3.2009 by webmaster@werbeka.com