Mariakyrkan i Laken

I Oostende dog den 11:e oktober 1850 Belgarnas första drottning (det är den officiella titeln), Louise-Marie, maka till Leopold I. Hon hade yttrat önskemål om att bli begraven i kyrkan i Laken. Man förde alltså kvarlevorna till Laken och ställde kistan i den gamla kyrkans källare, under den heliga Barbaras altare. Leopold I beslutade sedan att bygga ett monument för sin gemål. Joseph Poelaerts förslag vann den utskrivna tävlingen och den 27:e maj 1854 lade kungen själv den första stenen till bygget. Fastän inte helt färdig, invigdes kyrkan den 7:e augusti 1872. Men först 1908 lät Leopold II färdigställa kyrkan. von Schmidt, en arkitekt från München, övertog tillsammans med arkitekt Alphonse Groothaert bygget av den tredubbla huvudportalen och det 99 m höga tornet. Den nordliga delen av kyrkan, under vilken kryptan finns, täcks av en åttakantig kupol. Kyrkan är den största nygotiska byggnaden i Belgien.

Man tror att det fanns ett kapell här, så tidigt som 850. På 900-talet var den helige Guido från Antwerpen här kyrkvaktmästare. Från 1200-talet finns det en sägen om den gyllene tråden. På den tiden var man tvungen att göra kyrkan större, för att det kom allt fler troende, och man beslutade därför att bygga en ny kyrka. I denna kyrka villa man ha koret i öster, liksom i de flesta bykyrkorna. Men byggmästaren måste snart konstatera att väggen hade rasat. Detta hände tre gånger - sedan ville man ta fast sabotörerna och lade sig på vakt. Men med stor förvåning såg de, hur Madonnan själv, ledsagad av den heliga Barbara och den heliga Catherina, kom ner från himlen. Med en tråd stakade de ut kyrkans form - och då befann sig koret i söder. Den gyllene tråden förvaras i en låda från 1500-talet. Dagens kyrka har koret förresten i norr.

En annan sägen berättar att man under den svåra torkan år 1652 förde en bild av Maria härifrån till St. Gudulakyrkan i Bryssel och tillbaka. Man celebrerade också en mässa och bad om regn. Knappt hade bilden kommit tillbaka på sin plats, ska det verkligen ha börjat att regna. Mariastatyn har dock mycket äldre anor, vilket man kan sluta sig till av den romanska formen. Den skänktes till Laken socken av prinsessa Sophie, dotter till den heliga Elisabeth av Ungern och maka till Hertig Heinrich II av Brabant. Och eftersom Sophie gifte sig med sin Heinrich den 30:e mars 1224, måste statyn alltså vara minst omkring 800 år gammal. Baldakinet över statyn är dock från 1934. Det bärs upp av fyra kvinnor från Gamla Testamentet, nämligen Eva, Ruth, Judith och Esther. Två år senare kröntes statyn också. Kronan var en present av församlingen i Laken, vars medlemmar gav sina juveler till den. Det förtäljs att även Drottning Elisabeth skänkte en smaragd. Men förmodligen kunde hon undvara den lättare än många andra invånare, om vilka det inte förtäljs någonting ...

Framför ingången till kryptan, där den kungliga familjens kistor befinner sig, finns det en mosaik, som visar de nio vapen av Belgiens provinser. Under tiden har det blivit tio, eftersom man har delat upp Brabant i en flamländsk och en wallonisk del. Det är tragiskt att man inte kan komma över etniska motsättningar i ett så litet land som Belgien - när man ändå vill vara hela EUs huvudstad. Så var det ju också i det forna Jugoslavien. Var inbördeskriget verkligen nödvändigt, om båda Kroatien och Serbien förr eller senare vill gå med i EU?

I kryptans centrum finns det sarkofagen av Kung Leopold I och hans Louise-Marie, som gör anspråk på denna plats som kyrkans grundare. I nischerna runtom står stenkistorna av de övriga kungarna och drottningarna, som på ovansidan har namn och livstid inmejslade. Dessutom står ett foto av de avlidna där. Kryptan gör intryck genom sitt enkla utförande, som dock inte på något sätt förstör värdigheten. Kryptan är förresten ännu inte helt utbyggt. Som avslutning på norra sidan var det från början tänkt att det skulle finnas en krona, uthuggen ur stenen - idag är det bara cirkeln av den som är klar.

Man kan inte låta bli att, i samband med denna kyrka, även nämna namnet och gärningen av Kardinal Joseph Cardijn. Mycket riktigt har han också en minnesplats i kyrkan, som har utformats rätt modernt. Modern var dock även denna hjälpprästs idéer, när han som trettioåring började sin tjänst i Lakens kyrka år 1912. "Varje ung arbetare, varje ung arbeterska är värd mer än världens allt guld", var ett av hans motton - så självklart, men ändå ännu idag inte accepterat av alla. 1915 blev Cardijn direktor för de sociala verken i Bryssel, där han år 1925 grundade den kristna arbetarungdomens organisation. 1965, två år före sin död, blev han utnämnd till kardinal av påven. I kapellet ovanför kryptan visas en utställning över Joseph Cardijns liv.

Som redan nämnt, ska den heliga Barbara och den heliga Catherina ha avstakat läget för den medeltida kyrkan. Därför är det egentligen bara naturligt att dessa båda damer skulle ha en staty i kyrkan. Det hade de, men vid en eldsvåda kunde bara bilden av den heliga Barbara räddas. (Det är nog så intressant, att hon redan tidigare var skyddshelgonet mot bränder ...) Men liksom i många legender är det ganska typiskt att det finns så många varianter i detaljerna, beroende på olika berättare. Jag har nu läst legenden på fem olika språk - och alla fem har variationer på samma tema. Låt mig försöka att få ihop en gemensam nämnare för alla dessa. Hon bodde i Mindre Asien, på 200- eller 300-talet (men om hon överhuvudtaget levde, är historiskt ej bevisat). Hennes far bar namnet Dioscuros och han låste in henne i ett torn - antingen för att skydda henne från de många friarna, eller för att hindra henne från att konvertera till kristendomen. Därför har Barbara ofta ett torn som attribut. I några varianter lät hennes far även bygga ett eget badhus åt henne, så att hon skulle slippa att gå till offentliga badhus. Nu lät dock Barbara (antingen i badhuset eller i tornet) bygga in tre fönster, istället för det planerade två, för att på så sätt betona treenigheten. Genom hotelser och tortyr försökte hennes far att få henne till att överge kristendomen, men hon förblev ståndaktig.

En gång, när hon flydde från sin far, öppnades genom ett mirakel en klyfta i bergsväggen. Hon kom undan, men förråddes senare av en herde. Nu ledde fadern henne till en domare, som dömde henne till döden. (I somliga versioner åtminstone, i andra fällde hennes far dödsdomen.) Hur som helst var det fadern själv, som slog av henne huvudet, men han träffades i samma sekund av en blixt och brändes till döds. Barbaras festdag är den 4:e december, och hon är skyddshelgon för gruvarbetare (klyftan i berget), arkitekter (tornet), artillerister (blixten) och liknande yrken, såsom till exempel elektriker och geologer ... En annan sevärdhet i kyrkan är predikstolen, som - i nygotisk stil - är mycket smal och mycket hög, men som genom sitt läge inte är lätt att fotografera. Men man kan se den på bilden till vänster.

Predikstolen fick år 1878 första priset på världutställningen i Paris. Dess form är iögonfallande lik påbyggnaden på högaltaret och biktstolarna, av vilka det i sidoskeppen finns tre på vardera sidan. De senare utsmyckas dessutom även med bilder av helgon. Sidoaltaren är också byggda i denna extrem gotiska form.

Jesu-Hjärta-altaret i högra sidoskeppet och den helige Josephs altare i det vänstra liknar varandra nästan fullständigt. Först när man tittar närmare, kan man se små skillnader. Naturligtvis finns det även målningar i kyrkan, hela fyra av dem är från Gaspart de Crayer eller har åtminstone tillskrivits honom. En nådabild av Maria, en målning av den helige Guido från Antwerpen, den heliga familjens flykt till Egypten, samt en korsfästning har målats av denne mästare, som levde på 1600-talet. Bakom kyrkan, på kyrkogården, befinner sig fortfarande koret av den gamla, gotiska kyrkan, som stod på denna plats. Fastän kyrkan revs, renoverade man koret och murade igen den öppna sidan. Denna "kvarlämna" används idag som kapell.

Den gamla kyrkans kor

Dagens kyrkas baksida

Som pendant till statyerna av Maria och Barbara står den helige Rochus vid vänstra sidoskeppet. Även för hans existens saknas historiska bevis. Men man berättar att han föddes i Montpellier i södra Frankrike och att han som nittonåring företog sig en vallfärd till Rom, efter att ha skänkt bort sina pengar. Det sägs att han kunde hela pestsmittade enbart med hjälp av ett korstecken. På återresan angreps han dock själv av pesten. När han inte togs in på lasarettet i närheten av Piazenca, drog han sig tillbaka till en hydda i skogen. Där överlevde han tack vare en hund, som kom med bröd till honom. När han hade blivit frisk igen, återvände han hem, men togs för en spion och kastades i fängelse. Där dog han fem år senare. Hans attribut är vandringsstaven, en pestböld på låret och en hund med bröd i käften. Han är skyddshelgonet för fångar, sjuka, läkare, men även dem som begravar de döda och andra.

När man vänder tillbaka mot utgången, faller blicken på rosettfönstret ovanför orgeln, som båda - i harmoni med varandra - befinner sig ovanför huvudingången. Orgeln byggdes mellan 1872 och 1874 av Pierre Schyven, men behövde redan drygt trettio år senare en större reparation. Denna tog från 1908 till 1912 och utfördes av Salomon Van Bever. För att under tiden inte stå där utan orgel, skaffade man år 1908 kororgeln, som likaså är Van Bevers verk. Strax innan man lämnar kyrkan, noterar man en dopfunt i marmor från 1745, som täcks av ett polerat kopparlock. Copyright Bernhard Kauntz, Wolvertem 2008

Tillbaka till eller till av