MINNESVÄRDA DART-ÖGONBLICK

MEMORABLE DART-MOMENTS

ERINNERUNGSWERTE DART-MOMENTE

Säsongen 2013/14
Redan i första omgången av ligaspelet kom det en jätteöverraskning. Någon av damerna hade kastat 180. Det var en viss Tamara van der Meirsch. Vem var det? I caféet berättades att det skulle vara en elvaårig flicka. Fast det var väl helt otroligt? Men under tiden vet jag bättre. Tamara är inte bara belgisk ungdomsmästarinna och spelar i ungdomslandslaget, utan hon har levererat många andra fina prestationer. På sommaren 2014 till exempel, kom hon som tolvåring till mixed semifinal i "Open de France", tillsammans med Sven Verdonck, en top-10-spelare i Belgien. Hon har under tiden naturligtvis även vunnit en hel del mindre och större turneringar, som Top of Waregem, Open Antwerpen, osv.
The season 2013/14
Already in the first round of the league there came a big surprise. One of the ladies had thrown a 180. A certain Tamara van der Meirsch. Who was that? In our café it was said, that it should be an eleven year old girl. That was almost unbelievable. In the meantime I know better. Tamara is not only Belgian youth champion and participates in the National Youthteam, but she has also shown many other good performances. In the summer of 2014 she so reached, only twelve years old, the mixed semifinal in the "Open de France", together with Sven Verdonck, a top-10-player in Belgium. Since then she naturally has won a lot of lesser and bigger tournaments, like the Top of Waregem, Open Antwerp, etc.
Die Saison 2013/14
In der ersten Runde gab es gleich einen Paukenschlag. Von den Damen hatte eine 180 geworfen. Eine gewisse Tamara van der Meirsch. Wer war das? Im Café wurde erzählt, dass das ein elfjähriges Mädchen sein sollte. Das war unglaublich. Inzwischen weiß ich es besser. Tamara spielt nicht nur im Jugendteam der Nationalmannschaft und ist belgische Jugendmeisterin, sondern hat auch viele andere gute Leistungen erbracht. So kam sie im Sommer 2014 als Zwölfjährige im Mixed des "Open de France" ins Semifinale, zusammen mit Sven Verdonck, einem Top-10-Spieler in Belgien. Sie hat seither natürlich auch jede Menge kleine und größere Turniere gewonnen, wie Top of Waregem, Open Antwerpen, usw.

  Tolvåriga Tamara van der Meirsch, som i sin första match kastade 180

Twelve year old Tamara van der Meirsch, who threw 180 in her first match

Die zwölfjährige Tamara van der Meirsch, die in ihrem ersten Spiel 180 warf

Vi själva började med att spela 5-5 i vår första match, liksom även i andra. Individuellt började jag med fyra singelsegrar, två i varje match. Det tog slut i tredje omgången, som dock slutade 5-5 igen. Sen kom tre förluster, varpå det återigen följde två oavgjorda. Vi hade alltså åstadkommit fem oavgjorda av åtta matcher så här långt. Fast i de sista tre matcherna under hösten mötte vi de tre mest favoriserade lagen i serien, där var det inte mycket vi kunde hoppas på.
Ett av dessa lag, Just 4 Fun, var Tamaras lag. Det var ett rent familjelag. Pappa Peter van der Meirsch, mamma Anja Bracke och döttrarna Lieselotte Bracke och Tamara van der Meirsch. Det var deras vanliga uppställning. Tamara fyllde tolv i dagarna och Lieselotte var fjorton. Vi förlorade 0-10, 6-30 i legs. Jag förlorade mot Anja 0-3 men tog två legs av Lieselotte.
Vi tyckte nog att det var en upplevelse att spela mot dem. Men tyvärr fick de under året stå ut med en del elakheter också, främst av folk, vilkas ego det inte tillät att ta stryk av unga flickor. Det är en skam!
Vi fick omedelbart bra kontakt med dem under matchen och så utvecklades det snabbt en vänskap. Därför vet jag att även Jordi van der Meirsch tillhör familjen, en grabb på femton år. Fast han spelade i någon annan ungdomsserie, mest samtidigt, och kunde därför inte ofta vara med i familjelaget. De har även en äldre son, Sander, som inte spelar lika mycket. Dessutom finns det en yngre son, Michael, som då var åtta eller nio år gammal. Men han har under tiden också börjat spela och även han är en mycket lovande talang.

We started in the league by playing 5-5 in the first round, as well as in the second. Individually I started with four single wins. This took an end in the next match, but it became again a 5-5. After that we lost three times, and then again two draws followed. That means, that we so far had drawn five times out of eight. The last three matches this season we played against the three favorit teams, there was not much honour to get for us.
One of those teams, Just 4 Fun, was Tamara's. It was a plein family team. Dad Peter van der Meirsch, mum Anja Bracke and the daughters Lieselotte Bracke and Tamara van der Meirsch. That was their normal line-up in this season. Tamara was to become twelve in these days and Lieselotte was fourteen. We lost 0-10, 6-30 in legs. I lost against Anja 0-3, but took two legs of Lieselotte.
I think, we all thought that it was marvellous to play against them, but pitiful enough they had to listen to some very mean or sour comments during this year. Those came from people, who's small ego didn't allow to lose against young girls. That is a shame!
We got immediately nice contact with them during the match, and so a friendship quickly evolved. That is, why I know, that also Jordi van der Meirsch is part of the family, a boy of fifteen. But he played in some youth league and thus couldn't participate very often in the family team. They have even an elder son, Sander, who doesn't play that much, and a younger son, Michael, who at that time was eight or nine. But he has started playing as well in the meantime and he is also very promising.

Wir begannen in der Liga mit einem 5-5 in den ersten beiden Spielen, ich selbst mit vier Singlesiegen. Das fand aber in der nächsten Runde ein Ende, auch wenn das Match nocheinmal 5-5 wurde. Danach verloren wir drei Mal, und dann kamen wieder zwei Unentschieden. Wir hatten also in acht Spielen fünf Mal 5-5 gespielt. In den letzten drei Spielen trafen wir auf die drei Favoriten, da war nicht viel zu holen.
Eine dieser Mannschaften, Just 4 Fun, war Tamaras Team. Es war ein reiner Familienklub. Vater Peter van der Meirsch, Mutter Anja Bracke und die Töchter Lieselotte Bracke und Tamara van der Meirsch. Das war ihre Grundaufstellung. Tamara wurde in diesen Tagen zwölf und Lieselotte war vierzehn. Wir verloren 0-10, die Legs 6-30. Ich verlor gegen Anja 0-3, aber holte zwei Legs gegen Lieselotte.
Wir fanden das Spiel nett, aber leider war das nicht bei allen ihren Gegnern der Fall. Manchmal mussten sie säuerliche oder gar böse Kommentare hören. Die kamen dann von Leuten, deren kleines Ego es nicht zuließ, gegen junge Mädchen zu verlieren. Eine Schande!
Wir fanden während dem Match guten Kontakt zueinander und daraus wurde schnell eine Freundschaft. Daher weiß ich, dass auch Jordi van der Meirsch, fünfzehn Jahre alt, zur Familie gehört. Aber er spielte in einer Jugendliga und konnte daher nicht oft im Familienteam mitspielen. Es gibt auch einen älteren Sohn, Sander, der aber nicht so viel dartet - und einen jüngeren, Michael, der damals acht oder neun Jahre alt war. Inzwischen spielt auch er und ist ebenfalls ein versprechendes Talent.

  Lieselotte Bracke, storasyster i familjen. Vi spelade ett tufft sista leg mot varandra, men hon vann...

Lieselotte Bracke, elder sister in the family. We fought a tough last leg, but she got it ...

Lieselotte Bracke, die ältere Schwester in der Familie. Wie lieferten uns einen harten Kampf im letzten Leg, aber sie gewann ...

Från hösten har jag ännu ett minne, som jag måste berätta om. Det råkade bli så, att vi i cupen mötte laget med de övriga spelarna från vårt gamla lag. Det låg naturligtvis en hel del prestige i det. Men i första matchen kunde de inte få ihop fullt lag. De kom bara med två spelare, så att vi fick walk over. Eftersom första omgången spelades i grupper, mötte vi dem en gång till, då de var fulltaliga. Jag spelade en singel och en dubbel och vann 3-1, resp. 3-2 och vi vann även hela matchen med 6-4. Det kändes rätt bra. Dessutom lyckades vi slå ett lag som spelade i en division högre. Mot sista laget i gruppen, från division ett, hade vi dock absolut ingen chans. Det hela resulterade dock i att vi blev tvåa i gruppen, vilket betydde avancemang. I åttondelsfinalen mötte vi återigen ett lag från divisionen över oss, men mer än ett hedersamt 4-6 på hemmaplan blev det inte. På bortaplan blev det hela 2-8. Vi tyckte ändå att det var roligt att vi hade lyckats så bra i cupen. Det var ju långt över våra förväntningar.
Tyvärr blev de fyra segrarna i cupen de enda matcherna vi vann, för på vårsidan lyckades vi med ännu tre oavgjorda, men att vinna gick bara inte. Jag skulle tro att det var mycket psykologiskt att vi inte vann. För det är klart att vi jagade en seger, men ju mer vi jagade, desto mera låste vi oss. Ännu en gång blev vi dock nästsist med våra åtta poäng.
Jag blev återigen tvåa i klubben, vann 37 procent av mina matcher och 42 procent av mina legs. Dessutom blev jag klubbmästare under denna säsong.

From this autumn I have another memory, which I must tell. It happened in the cup, that we met the other players from our former team. That meant of course quite a lot of prestige for both sides. But in the first match they could only activate two players, so we got a walk over. Because the first round in the cup was poolplay, we met them once more. And now their team was complete. I played one single and one double and won 3-1 and 3-2. We won the match as well with 6-4. That felt good. Apart from that, we managed to beat a team from one division higher. Against the last team in the pool, from division one, we had no chance. But we reached a second place in our pool, which meant advancement. In the round of the last 16 we met another team from the division above us. We didn't get more than an honourable 4-6 in our home match. Away we lost horribly, 2-8. But we thought, that we had done very well.
Shamefully those four wins in the cup were the only matches we won, because in the spring rounds we just managed another three draws - in the league it seemed to be impossible to win. I think that it was a rather psychological problem, that we could not win. Because naturally we hunted a victory, but the more we hunted, the more we got locked mentally. So once again we ended up next but last with our eight points. My efforts in official matches gave me again a second place in the club, I had won 37 percent of my matches and 42 percent of my legs. Apart from that, I won the club championship.

Aus diesem Herbst stammt eine andere Erinnerung. Im Cup trafen wir auf die restlichen Spieler unserer vorigen Mannschaft. Da ging es auch um viel Prestige. Aber im ersten Spiel bekamen sie keine volle Mannschaft zusammen und wir gewannen durch walk over. Die erste Runde ging als Gruppenphase, daher trafen wir nocheinmal auf sie, jetzt mit stärkster Aufstellung. Ich gewann mein Single 3-1 und ein Doppel 3-2. Wir gewannen auch das Match 6-4. Das war genugtuend. Außerdem schlugen wir eine Mannschaft aus der Liga über uns. Gegen die letzte Mannschaft in unserer Gruppe, aus der Division I, hatten wir keine Chance. Aber wir wurden Zweiter und das bedeutete, dass wir weiterkamen. Im Achtelfinale trafen wir wieder auf eine Mannschaft aus einer Liga höher, aber mehr als ein ehrenhaftes 4-6 im Heimspiel wurde es nicht. Auswärts verloren wir 2-8. Wir waren dennoch stolz auf unsere Leistung im Cup. Das war mehr als erwartet. Leider waren die vier Siege hier die einzigen Spiele, die wir gewannen. Im Frühjahr spielten wir noch drei Mal 5-5, aber zu gewinnen ging nicht. Ich glaube, das war psychologisch bedingt. Denn natürlich jagten wir einen Sieg, doch je mehr wir jagten, desto verspannter wurden wir und spielten dadurch schlechter. Unsere acht Punkte reichten aber, um nicht Letzter zu werden. Wir wurden wieder Vorletzter.
Ich selbst war wieder Zweiter im Klub, gewann 37 Prozent meiner Spiele und 42 Prozent meiner Legs. In dieser Saison gewann ich außerdem die Klubmeisterschaft.

Just 4 Fun spelade sina hemmamatcher i caféet 't Leireken, ca. 15 km hemifrån. Sedan jul hade vi åkt till några tävlingar tillsammans och snart åkte jag också till deras träningar. Det var alltid bra stämning där. Men inte minst tog Peter hand om mig och tränade upp min koncentration över långa matcher. Vi spelade ofta bäst av 19 - det tar en stund, även om jag i regel förlorade 10-3 eller 10-5. Det var mycket dart den våren, men jag utvecklades bra, inte minst tack vare Peters hjälp.

Just 4 Fun played in the café 't Leireken, about 15 km from home. Since Christmas we had been to a couple of tournaments together and soon I joined them at their trainings as well. It was always a nice atmopsphere. Peter took care of me and trained my concentration for long matches. We played often best of 19, which takes quite some while, even if I usually lost 10-3 or 10-5. This springtime I really played a lot of darts. But I improved my play as well, not at least thanks to Peter's help.

Just 4 Fun spielte im Café 't Leireken, etwa 15 km von daheim. Seit Weihnachten waren wir gemeinsam zu ein paar Turnieren gefahren und bald fuhr ich auch zu ihren Trainingsabenden. Dort gab es immer gute Stimmung. Peter nahm sich meiner an und trainierte meine Konzentration über lange Spiele. Wir spielten oft auf 10 Siege, das dauert eine Weile, auch wenn ich meist 10-3 oder 10-5 verlor. In diesem Frühjahr spielte ich viel Dart. Aber ich machte auch Fortschritte, nicht zuletzt dank Peters Hilfe.

  Peter van der Meirsch, min läromästare och guru - tack för all hjälp och de många träningsmatcherna

Peter van der Meirsch, my teacher and guru - thanks for all the help and the many matches in training

Peter van der Meirsch, mein Lehrmeister und Guru - danke für all Deine Hilfe und die vielen Träningsspiele

På tävlingarna träffade jag av och till belgiska toppspelare, som Geert de Vos eller bröderna Huybrechts. Bortsett från att det är roligt att se dem "live", har jag ett annat kul minne. Både Kim Huybrechts och Sven Verdonck skrev en gång en av mina matcher. I Belgien har man nämligen ett rätt smart system, när det gäller skrivningar. Tills man kommer till prispengarna skriver vinnaren av en match. Det är praktiskt, eftersom förlorarna då kan åka hem, om de vill. Från det att man väl har nått prisnivå, skriver förlorarna. Gör man inte det, får man inga prispengar. På så sätt slipper man nämligen problemet att somliga helt enkelt struntar i att skriva. Självklart kan man fixa någon som skriver åt en, men man har hela tiden ansvar för det - eller så mister man priset.
På grund av privata orsaker lämnade jag Belgien i juni 2014, men i dartavseende var denna säsong absolut den jag helst minns. Heja Pink Panthers!

From time to time I met Belgian topplayers at the tournaments, like Geert de Vos or the Huybrechts brothers. Apart from the fun, that it is, if you see them "live", I have another memory of that. Both Kim Huybrechts and Sven Verdonck marked one of my matches. In Belgium they have a rather smart system, when it comes to marking. It is the winner of a match, who shall mark the next game on the same board. This is practical, as the losers can go home, if they want to. After reaching the prizes, the losers mark. If they don't, they won't get any prize money. This way you don't have the problem, that some people skip their marking. Of course you can fix somebody else to do the marking, but it is your responsibility all the time - if you don't want to miss your prize.
Because of private reasons I left Belgium in June 2014. What concerns dart playing, this season is the one I liked most so far.
Go, Pink Panthers!

Bei den Turnieren traf ich manchmal belgische Spitzenspieler, wie Geert de Vos oder die Brüder Huybrechts. Abgesehen davon, dass es Spaß macht, sie "live" spielen zu sehen, habe ich noch eine Erinnerung daran. Sowohl Kim Huybrechts, als auch Sven Verdonck schrieben einmal eines meiner Spiele. In Belgien hat man da ein recht vernünftiges System, was das Schreiben betrifft. Es ist nämlich der Sieger eines Spiels, der an dieser Tafel das nächste schreiben soll. Das ist auch praktisch, weil die Verlierer gleich heimfahren können, wenn sie wollen. Wenn man das Niveau der Preisgelder erreicht hat, schreiben die Verlierer. Wenn sie es nicht tun, bekommen sie keinen Preis. Auf diese Art gibt es kein Problem, dass einige Leute vor dem Schreiben einfach verschwinden. Natürlich kann man jemand anderen zum Schreiben überreden, aber die Verantwortung bleibt einem trotzdem - wenn man seinen Preis nicht verlieren will.
Aus privaten Gründen verließ ich Belgien im Juni 2014. Aber was Darts betrifft, war es diese Saison, an die ich mich am liebsten erinnere.
Immer wieder, Pink Panthers!






Till förra kapitlet - To the previous chapter - Zum vorigen Kapitel
Till nästa kapitel - To the next chapter - Zum nächsten Kapitel


Copyright Bernhard Kauntz, Västerås, 2016
Tillbaka till till vårt eller till   av
Back to the   of  
Zurück zu den zur oder zum   vom  


19.6.2016 - webmaster@werbeka.com