DET VAR VÄRT ETT LIV
Självbiografi av Bernhard Kauntz


Fram och tillbaka


Varje gång jag kom hem från Belgien, måste jag sköta mina medcinska undersökningar. Fast nu släppte mig hjärtkliniken och överlämnade all uppföljning till vårdcentralen, det vill säga ingen alls. Dessutom hade jag problem med sköldkörteln och för höga blodvärden. Därför blev det en massa mediciner, som jag skulle ta varje dag. Då var det sju stycken, idag är det åtta. Men jag ska väl inte klaga - jag lever ju fortfarande, trots mina dubier, om de alla verkligen gör så stor nytta. Vad blodvärdena beträffar, så har jag aldrig riktigt förstått, varför de inte fick vara höga.

Idrottsmän, såsom cyklister eller skidåkare, dopar sig med EPO, för att få högre blodvärden, för att kunna ta upp mer syre, för att prestera bättre. Men jag skulle tappas på blod ganska regelbundet i flera år, för att få ner mina blodvärden ... Nåväl, jag förstår ju att blodet klumpar sig lättare, när det är tjockare. Och tillsammans med tunna vener är risken för proppbildning större. Men - det lustiga är, att när jag sen bodde i Belgien, hade jag inga höga blodvärden alls längre och slapp den tjocka nålen i armvecket.
Med tanke på dessa otrevligheter hade jag ingenting emot att vistas så lite som möjligt här hemma. Dessutom var det inte riktigt samma sak att prata med Ann över internet, jämfört med göra det live. Jag kunde dock ganska snabbt tillräckligt med nederländska (eller flamländska, som belgarna och jag gärna kallar det), så att Ann i chatten kunde skriva på flamländska. Det var också bra för att jag skulle lära mig. Intressant nog talade vi engelska, när vi pratade med varandra. Och det fortsatte vi med, även när jag med andra människor redan konverserade på flamländska. Det kallas för vanans makt.
När hon kunde för jobbets skull, följde Ann med till Västerås, därför var det trots allt inte så förskräckligt ofta, som vi var åtskilda. Trots det ville Ann att jag skulle flytta till Belgien för gott. Och ju längre och oftare jag var där, desto mer funderade jag på att göra det. Fast det tog emot att sälja lägenheten och frakta ner alla mina möbler och inte minst alla böcker. Jag skaffade en uppsättning kläder i Belgien, så att jag inte skulle behöva transportera dem varje gång.
Istället hade jag plats i resväskan, för annat som jag tyckte att jag ville ha där.
Vid mitt nästa besök fortsatte vi att beta av turistattraktionerna. Vi åkte till "plantentuin" den nationella botaniska trädgården med alla möjliga vanliga och mera ovanliga växter. Där finns bland annat den sällsynta "Nattens drottning". Den blommar bara på natten med en gigantisk blomma, som dock slår ut bara under en enda natt. Där finns även ett litet slott, Bouchout. Det har gamla anor, men även en anknytning till Habsburgarna. Där bodde nämligen den sinnessjuka änkedrottningen Charlotte av Belgien. Hon blev galen, när man avrättade hennes make i Mexiko, år 1867, där han var kejsare. Och hennes make var ingen mindre än österrikiska kejsaren Franz Josephs bror, Maximilian von Habsburg.
En annan utflykt förde oss till Brugge, en gammal Hansestad, som i sig själv nästan är ett museum med alla gamla byggnaderna. Dessutom finns det många kanaler som leder genom stan. Även konsten har en högborg här, med många flamländska konstnärer, som var verksamma här. Den främsta är kanske Jan van Eyck. Han levde redan på 1400-talet och betecknas ibland som oljemåleriets fader. Han är förresten upphovsmannen till altaret i Sint Niklaaskerk i Gent, som vi besökte förra gången, då jag var i Belgien.
Med Rebecca åkte vi till Plopsaland, som är ett stort nöjesfält. Men som på de flesta ställen betalar man inträde och fri åkning under en dag, vilket ibland leder till enormt långa köer vid attraktionerna, innan det är ens tur.

Det är inte så roligt att stå i kö i en halvtimme, för att sedan få åka i fem minuter. När man känner till Prater i Wien, med fritt inträde och betalning bara där man vill åka, vet man att det där aldrig har funnits någon kö någonstans. Man behöver bara vänta till den föregående åkturen är slut. Men Rebecca trivdes och det var ju trots allt huvudsaken. Fast nog hade Ann lika roligt, tror jag.

 
Vi åkte till Afrikamuseet och det var mycket intressant. Varför Afrika i Belgien? De äldsta av er kommer säkert ihåg att det fanns ett landområde, som hette Belgisk Kongo. Det var alltså en belgisk koloni. Men hör och häpna lika mycket, som jag gjorde: Denna koloni var Leopold II, den belgiske kungens egendom.

Egendom! Med land, naturtillgångar och människorna, som bodde där! Och det fram till 1960, om jag minns rätt. Å andra sidan tillhörde säkert hela Commonwealth också den britiska kronan - och kanske gör det ännu idag.
Ska man se något positivt i hela kolonialismen, så har det blivit ett väldigt fint museum, på grund av den - med hänseende både till natur och kultur. Och att det är bättre än en djurpark, där djuren hålls inspärrade på ibland trånga områden. Här är de åtminstone redan döda.

 

Det är inte att undra på att jag blev överväldigad av alla dessa sevärdheter, som jag dessutom lärde känna med hjälp av någon som bodde där. Det är stor skillnad mot att upptäcka en stad med en turistguide - eller för all del att självmant leta sig fram med hjälp av internet och broschyrer. Men det fanns många fler sevärdheter, som jag skulle få uppleva. Det här var egentligen bara förrätten.


Tillbaka till Innehållsförteckningen


Tillbaka till , till eller till av


16.02.2020 by webmaster@werbeka.com