DET VAR VÄRT ETT LIV
Självbiografi av Bernhard Kauntz


Sunshine


Det fanns en lite annorlunda frågetävling online, där man fick möta varandra i samma frågor och spela i seriespel med upp- och nerflyttning. Jag gillade formen, så jag var ganska aktiv. Så småningom kom även en internationell version på engelska. Jag är ju alltid positiv inställd till internationella företeelser, som får människor att umgås med varandra, fast de är från olika håll i världen. Det är ju bara när vi har förstått att vi alla är lika, fast vi är olika, att vi kan komma till förståelse för andra och ifrån utlänningshat och rädsla för det annorlunda.
Jag använde mig därför också rätt flitigt av den engelska chatten och pratade med folk från lite varstans. Det fungerar inte med alla, somliga är för ointresserade, med andra har man för lite gemensamt. Men sen finns det folk, som man genast får kontakt med. Så också med en viss Sunshine. Hon tyckte också att det var roligt att tävla och även prata en stund efter matcherna. Hon var från Belgien.
Belgien var ett land, som jag inte visste mycket om. EUs huvudsäte fanns där och tyvärr även NATOs. Jag visste också att landet var tvåspråkigt, både nederländska och franska var officiella språk.
Idag vet jag att även tyska är ett officiellt språk, för en liten minoritet kring Liege, eller Lüttich på tyska, vid östra gränsen mot Tyskland. Belgien bildades ett tag efter Napoleonkrigen, men området hade en lång historia bakåt. Det var ju här, som Gallerna (Asterix) slogs mot Romarna. Det var nog det, som jag visste om Belgien.
Sunshine visade sig vara en mycket öppen och glad samtalspartner. Hon var också mycket kunnig, något som hon visade både i tävlingarna och i konversationerna.
När hon fick adressen till mina hemsidor, läste hon med förtjusning det mesta som fanns där. Klart, det var något, som också smickrade mig.
Men allt var inte bara glädje och solsken denna vår. Min gamla dator hade blivit gradvis sämre och en dag hände det.
Jag fick ingen bild på monitorn, utan bara ett meddelande, det till höger. Nu är det väl i och för sig ingen konst att hitta en ny konfigurationfil på nätet, antar jag. Men jag hade ju ingen idé hur man skulle kunna bygga in den, när datorn inte ville visa någonting längre? Dessutom var det nog dags att skaffa en ny dator i alla fall. Men jag måste ju få tillbaka alla mina filer, som fanns på hårddisken. Klart att jag hade en säkerhetskopia, men även den låg ju på hårddisken! Det fixade sig, på MediaMarkt kunde de rädda rubbet efter någon dag. Av ren tacksamhet köpte jag min nya dator där samtidigt.
Nog för att det var dyrt som vanligt hos tandläkaren, men det var ändå mycket måttliga priser, om man jämför med idag, då det kostar mer än dubbelt så mycket. Tre, ganska stora hål gick på tvåtusen, det betalar man idag nästan för en enda lagning. Men kvittot till höger är historiskt på flera sätt. Det är nämligen sista gången jag var hos Staffan, när jag behövde laga mina tänder. I knappt trettio år hade han först botat min tandläkarskräck och sedan hållit ordning på insidan av min mun. Men inte bara det. Han var ett geni. Jag minns att jag hade brutit av hela översidan av en hörntand.
Han tyckte att jag skulle behöva en krona där. Men det var stora pengar, som jag inte hade då. Så jag övertygade honom om att han kunde sätta på en plomb, fast han sa, att den inte skulle hålla så länge. Den håller ännu. Dessutom var han mycket skicklig. Ingen tandläkare, som jag har varit hos efteråt, kom ens i närheten. Tack Staffan, för alla år.
Sen var det ännu en gång dags för mig att åka till Wien. Egentligen hade jag ju all möjlighet att åka precis vart jag ville, för att se nya saker. Det hände väl att jag gjorde det också, men åtminstone en gång om året ville jag åka hem.
Äta maten, som jag har vuxit upp med, höra dialekten i Wien, som ju är mitt egentliga modersmål, uppleva atmosfären i ett stamcafé där man blev stammis, senast tredje gången man gick dit. Åka spårvagnarna och ständigt förvånas över hur en storstad klarar alla de offentliga kommunikationsmedlen med en trafiktäthet på inte ens tio minuter i genomsnitt. Och högst hälften av den tiden på tunnelbanan.
Men det gäller även till exempel ett besök på Konsthistoriska Museet, som är ett av de största i världen, tack vare Habsburgarnas iver att samla konst.
Och slutligen gäller det festen på Donauinsel, som årligen drar nära tre miljoner människor under en helg. Att uppleva Rainhard Fendrich under två timmar med typisk Austropop-sound; då himlen mörknar gradvis och man står där framför scenen och är omedveten om allt runtomkring.
Att vänta på en speciell sång, som är extra speciell för mig och som bara måste komma. Den kommer som sista dacapo och redan vid de första tonerna börjar publiken jubla. Sen är det flera tusen, som sjunger med första strofen och refrängerna. Jag har originalupptagningen, som jag har fått av en god vän och jag ryser fortfarande, när jag lyssnar på den, som just nu.
För mig är den speciell, för att han verkar ha skrivit låten bara för mig.
Jag ser dig mest bara från fjärran,
vem kan begripa, hur ont det gör ibland? ...
... säger jag. en världsmedborgare, full av stolthet
och om så må vara, även alldeles ensam:
I am from Austria.
Och jag måste svälja hårt, när jag lyssnar till texten, samtidigt som en förstulen tår söker sig nedför kinden..

Den som vill läsa mera om Donauinselfesten, kan göra det här, på mina sidor:
Sunshine och jag har pratat med varandra under hela våren och vi har kommit varandra ganska nära. Och när jag denna kväll står där, önskar jag, att hon hade varit med mig. Och jag lovar mig att vi ska gå dit tillsammans en gång, om det är så att vi blir tillsammans.


Tillbaka till Innehållsförteckningen


Tillbaka till , till eller till av


31.01.2020 by webmaster@werbeka.com