DET VAR VÄRT ETT LIV
Självbiografi av Bernhard Kauntz

På jobbet avslutade vi året med en ökning på 21 procent, till 13443 studietimmar. Det var en risk, eftersom Skolöverstyrelsen bara beviljade bidrag på de senaste tre årens genomsnitt - all ökning fick man ju bekosta på annat sätt. Men eftersom det fanns avdelningar i landet, som inte nådde upp ens till de senaste årens resultat, blev det ju "pengar över" hos vårt Riksförbund. De avdelningarna, som hade visat framfötterna, fick dela på detta "överskott", så att vi fick täckning för en tredjedel av vår ökning. Det i sin tur medförde att vi gjorde en ny rekordvinst, även under detta år. 140000 kunde vi lägga undan för förbättringar, som verkligen behövdes, inte minst på kontorssidan. Om jag idag ser tillbaka på vad jag åstadkom inom folkbildningen, måste jag skaka på huvudet. Det var ju i det närmaste omöjligt i en tid som uppfattades som jobbig hos de flesta studieförbunden.

Å andra sidan är det naturligtvis så att nytänkande, en viss benägenhet till att ta risker, samt personligt engagemang gjorde susen. Det är klart att det lyfte mitt självförtroende, samt att jag tyckte att mina insatser borde återspeglas i lönekuvertet. Det senare behövdes nog, eftersom Susi och jag hade beslutat att åka till Wien på semestern. Bara tågbiljetten och boendet kostade en och en halv månads nettolön.

Jag hade bett min bror att hitta ett ställe, där vi kunde bo och han lyckades bra. Vi fick ha hela övervåningen av ett hus, där det också fanns sju sovplatser. Huset låg visserligen på andra sidan av Wien, i förhållande till min fars och min brors lägenheter. Men de offentliga kommunikationerna i Wien har alltid varit utomordentliga.

Därför betydde det inte någon katastrof. Dessutom var det kanske en fördel att inte bo alldeles för nära, med tanke på att Susi aldrig hade träffat dem förut. Hyran för oss alla gick på knappa tretusen kronor för två veckor, det var verkligen ett hyggligt pris. Och detta trots att kronan hade fallit ytterligare och numera stod i bara 2,34 Schilling.

Kanske kan det vara tjatigt med dessa penningjämförelser, men jag vill visa hur det kom sig att Sverige - som var en stor förebild, när jag kom hit på sextiotalet - har sjunkit till europeisk medelmåttlighet. I och med att penningvärdet sjunker, blir ju levnadsstandarden sämre, inte bara vid utlandsresor. Allt som vi importerar kostar mera, som konsumenterna får betala. Direktörers och politikers löner anpassas väl uppåt, men lille Kalle Svensson ligger i lä vid denna anpassning. De enda som tjänar på att kronan faller, är exportföretagen och deras aktieägare. De kan ju exportera till billigare priser och vara mera konkurrenskraftiga.

Själva resan var värd att minnas. På tågen fanns på den tiden mest kupévagnar, som hade åtta platser i varje avdelning. Det var som gjort för oss, som var sju stycken. Vi hade naturligtvis reserverat platserna och det fanns ingen risk att den sista platsen skulle bli upptagen, eftersom folk skydde platser i närheten av barn. Det var förresten mycket trevligare med kupéer, eftersom det fanns en annan intimitet där, som skapade gemenskap. Satt man tillsammans med främmande människor, hände det nog så ofta att man började prata med varandra.

I dagens vagnar med "flygplanssäten" känner man sig istället obekväm, om man måste sitta bredvid någon annan. Skulle man börja prata med en granne, som man inte känner, skulle det nog ses som ett brott mot etiketten. Vi har ju till och med vagnar, där det råder mobilförbud ... Man behöver väl för Guds skull inte lyssna på det som andra talar i telefon om. Jag var lite skraj för trafiken i Wien, med tanke på de två större flickorna. Visst, de hade väl upplevt starkt trafikerade gator i Buenos Aires, men då var det i en miljö, som de hade vuxit upp i. Här skulle det bli en helt främmande omgivning. Tänk om de skulle missa att resten korsade en gata och sen rusa efter, rakt framför en bil ... Därför tilldelade jag mina söner var sin tjej att hålla i handen, när vi befann oss ute, men framför allt, när vi skulle korsa gator. Gunnar fick ta hand om Silvina, som var lugnare och förståndigare än sin syster. Sandra fick Roland ta hand om, för med henne visste man aldrig. Hon kunde drömma bort sig eller också hitta på allehanda hyss. Roland var mera bestämd än Gunnar och hade därför lättare att ta hand om den mer oberäkneliga Sandra. Susi hade hand om Soledad och jag tog hand om kommandot. Det blev inga större problem.

Det största problemet stod faktiskt Roland för. Vi hade hälsat på min far och på väg hem passerade vi en lekpark. Vi stannade en stund för att de mindre barnen skulle få springa av sig. Även de två stora lekte med. Plötsligt upptäckte Roland att han hade tappat burken för att förvara sina linser i. Det var en smärre katastrof, eftersom ögonlinser var en ganska ny och ännu outveklad företeelse på marknaden. Man kunde absolut inte ha kvar dem i ögat över natten, eftersom de skulle fastna. De var också rätt så dyra, så att man bara hade ett par. Att skaffa en ny uppsättning skulle dessutom ta några dagar, eftersom de först måste tillverkas i rätt styrka. Vi måste alltså hitta burken. Vi letade allihopa över hela lekplatsen, utan resultat. Det blev inte bättre av att kvällsmörkret smög sig på allteftersom. Kort sagt, vi hittade inte burken. Alla optiker hade stängt nu ... Den enda lösningen, som vi kunde hitta på, var att Roland inte skulle sova den natten. Självklart höll jag honom sällskap, jag kunde ju inte riskera att han trots allt skulle somna. Det blev en lång natt. Det gick bra fram till klockan fyra eller fem. Men de sista timmarna var jobbiga. Så fort affärerna öppnade, fixade vi så klart en ny burk. Men bara burken kostade cirka 130 kronor. Företagen gjorde sig alltså bra pengar på denna nymodighet.

Jag kan inte framhäva nog mycket, hur bra och enkelt det är att åka kommunalt i Wien. Dels är spårvagnsnätet så tätt, att man ingenstans behöver gå speciellt långt, för att komma till närmaste hållplats. Dels är intervallerna mellan två spårvagnar mycket korta. Sen den tiden har även tunnelbanan byggts ut, så att man kvickt kan ta sig runt i hela stan. Samt en bit utanför. För även förortstagen trafikerar ganska ofta till orter, som ligger fem, sex mil utanför stadsgränsen. Därför var det ganska lätt att åka ut till travbanan i Baden, söder om Wien. Även småflickorna fick satsa en liten slant på en häst i varje lopp, så att de inte skulle ha alltför tråkigt. Men av alla oss sju var det bara Roland som hamnade på plus. Hans vinst blev hela fyra kronor.

Men det var hemvägen, som gjorde den dagen värd att minnas. Mer eller mindre utmed hela sträckan mellan Baden och Wien finns det vinodlingar. I slutet av 1700-talet gav Kejsare Joseph II vinbönderna tillstånd att sälja sitt eget vin på gården. Tillika var det numera tillåtet att sälja mat där, förutsatt att den också var lagad på gården. Det är så som vinstugorna, "Heurige", kom till, som ännu idag frekventeras flitigt av Wienborna. Det är bra och prisvärd mat, eftersom det inte finns några mellanhänder vid försäljningen. Vi passade också på att få lite kvällsmat från det stora utbudet av hemlagad mat. När vi till slut fortsatte hemresan, sa Susi till mig att det var den bästa maten, som hon hade ätit sen hon hade lämnat Argentina. De två veckorna försvann fort och även om min far hade varit en aning förskräckt, när jag hade talat om att vi skulle komma allihopa, tyckte han nu, att vi skulle stanna några dagar till. Han föreslog att vi kunde hyra in oss hos caféet, som fanns runt hörnet, där han bodde, eftersom han inte hade plats för alla. Grabbarna kunde dock bo hos honom, så att det inte skulle bli så dyrt. Jag tror att det var huvudsakliga anledningen - att han skulle få se mer av sina barnbarn, eftersom vi hade bott på andra sidan stan. Nåväl, vi la på tre dagar, men sen var det definitivt dags att åka norrut igen.

Det finns ett annat glatt minne från tågresorna på kontinenten. På långväga tåg låg nämligen på alla säten en tidtabell med ankomsttiderna för tåget i de olika stationerna, samt inte minst alla anslutningar från denna station. Om det blev eventuella förseningar kunde man själv se, hur man låg till. Och allt detta före datoriseringen. När vi hade kommit hem, var det dags att återgå till rutinerna. Jag tror väl att stressen vid terminstarten spelade roll, men samtidigt vet jag idag att jag fortfarande var för egoistisk. Jag insåg nog att vi, efter den gemensamma prövotiden under semestern, på allvar borde överväga en framtid tillsammans. Men samtidigt var jag rädd (och för bekväm?) för att ta på mig ansvaret. Därför slog jag upp förlovningen, vid första bästa tillfälle. Idag tycker jag att det var jättedumt av mig. Vi borde ha kunnat klara av att komma överens, där vi hade olika vanor, bakgrund eller åsikter. Jag borde ha kunnat bjuda på mig själv mera, trots att jobbet tog en massa tid. Men det är lite sent påkommet nu. Susi flyttade snart efteråt, någonstans söderut i landet. Jag är glad att jag kunde bjuda de fyra tjejerna på en bra semester, för att jag tror att vi alla tyckte det. Ganska paradoxt, egentligen. Efter den tråkiga upplevelsen hos VSK, hade Roland bytt klubb och spelade nu för Skiljebo. Det gällde naturligtvis återigen att försöka få en plats i laget. Men det tog inte så länge, då hittade jag en lapp på bordet, när jag kom hem sent efter jobbet. Fem utropstecken visar nog hur glad Roland var, över att han fick chansen så snabbt.

Tillbaka till Innehållsförteckningen

Tillbaka till , till eller till av