DET VAR VÄRT ETT LIV
Självbiografi av Bernhard Kauntz


Handväskan


Jag hade varit hemma efter sjukhusvistelsen i ungefär en vecka, när jag åkte till Stockholm för att hämta Ann. För hon hette ju så - i verkligheten behöver man inget alias. Det hade varit synd om henne, när jag, strax innan hon skulle komma, åkte in på lasarettet med en hjärtinfarkt.
Men jag var ju hemma igen och mådde bra. Dessutom hade biljetten redan varit köpt, så det fanns inget att fundera över.
Vi hade ju "sett" varandra på facebook, men det var en helt annan sak att träffa henne ansikte mot ansikte. Hon var en mycket glad kvinna, mitt första intryck av henne är ännu idag hennes leende under färden mot Västerås. Hon hade landat på Bromma, såsom alla flyg till och från Bryssel. Jag antar att det är så, för att man inte kan förvänta sig av EU-delegater att de ska trängas med vanligt folk på Arlanda.
När vi hade lämnat tåget gick vi till lokalbussen och väntade på resan hem. Vi pratade om ditt och datt och när vi nästan hade kommit hem, kom hon på att hon hade lämnat sin handväska stående vid busshållplatsen nere på stan. Det var inte så roligt.
Därinne fanns det ju inte bara plånboken med kontanter och alla kreditkorten, utan även passet och biljetterna. Det var bara att vända och åka tillbaka till stan. Naturligtvis stod väskan inte kvar vid busshållplatsen. Därför var det bara att gå till polisen, för att anmäla förlusten. Man kunde ju alltid hoppas att passet och biljetterna skulle lämnas i väskan, när den slängdes efter att ha länsat den på värdeföremål. För Ann kan det verkligen inte ha varit så roligt.
Tänka sig att träffa en ny karl för första gången, i ett främmande land, utan både papper och pengar. Men jag var ganska imponerad av att hon behöll fattningen under hela tiden.
Efter att ha fyllt i förlustanmälan, tog vi bussen i andra försöket att komma hem till mig. Vi hann inte hela vägen, innan min telefon ringde och polisen talade om att handväskan hade upphittats. Det föll nog några stenar från våra hjärtan. Det var bara att ta bussen tillbaka ner på stan. Polisen berättade att det var två killar i fjortonårsåldern, som hade hittat väskan och lämnat in den. Och det fattades ingenting. Inte ett öre.
Polisen sa, att hittelönen brukar vara en tiondel av värdet, men Ann tyckte att grabbarna kunde få alla kontanter, som hon hade i väskan. Det var några hundra kronor, men inte minst fyrahundra Euro. Grabbarna fick alltså en ganska hygglig fickpenning. Men jag tycker att deras ärlighet var värd det. Och inte bara det, utan de besparade oss en massa tid och besvär. Nu slapp vi att återskapa alla dokument, som också fanns i väskan.
Och inte minst vårt eget humör kom upp i en helt annan nivå, när vi kunde slappna av ordentligt. Gentleman, som jag är, frågade jag Ann, om jag skulle bädda åt henne i barnkammaren, men hon tyckte inte att det var nödvändigt. Så, när vi sen på kvällen satt och vänslades på soffan, sa jag till henne:
"Du, jag vet ett bättre ställe."
Och hon var nyfiken nog för att komma och titta på vilket ställe jag menade ...
Vi hade en mycket trevlig vecka tillsammans. Det var redan ganska kallt i slutet av oktober och den första snömodden hade kommit. Därför sparade vi sightseeingen till ett tillfälle med bättre väder och lärde känna varandra istället. Vi pratade engelska, även om Ann hade läst lite danska tidigare. Men det är ju ändå skillnad, dels på språken och dels när man hör ett språk talat. Vi hade också intresset för datorn tillsammans och denna vecka vann vi nästan alla våra kunskapsmatcher på nätet, eftersom vi kunde lägga ihop våra kunskaper.
Veckan gick mycket snabbt och vi hade klart för oss, att vi skulle fortsätta att ses. När vi skiljdes på Bromma var det inte alldeles lätt. Ann berättade senare att hon grät, när hon klev på planet, så att en flygvärdinna kom och försökte trösta henne.
Fast vi hade ju våra samtal om kvällarna på icq (uttalas: I see kyou), som var det mest anlitade kommunikationsmedlet på den tiden. Och livet måste trots all längtan gå vidare. De hände inte mycket mer denna höst, som skulle vara värt att minnas. Bekanntskapet med Ann och mina upprepade sjukhus- och läkarbesök var det som var mest framträdande.


Tillbaka till Innehållsförteckningen


Tillbaka till , till eller till av

06.02.2020 by webmaster@werbeka.com